Tell him...

En dag som helt plötsligt blev till en kväll... Det är så jag upplever att den här dagen har varit.
Vårregnet kan vara en av de bästa sakerna som har hänt hittills denna vecka. Det är så skönt när det är äckligt väder ute att bara sitta inomhus och dricka mängder med te och lyssna på fin musik.
Sjukt mycket har förändrats på sistone och så läskigt som det är, så finns det en hel del saker som jag är tacksam för. Saker och ting förändras hela tiden och även om förändringen kanske inte är precis det som man hade tänkt sig så är det ändå på något sätt utveckling. Jag saknar lördagar hos Malmgrens och söndagar på Gloucester Cresent i London och förmodligen kommer jag aldrig att få tillbaka just de där perfekta stunderna, men det är en tröst att de iaf har hänt. Vi stekte pannkakor och vi gjorde aldrig smeten själva, vi sov i samma säng och vi grät alldeles för ofta, vi åt frusna kladdkakor och vi väntade aldrig på att dom skulle tina, vi gjorde sjuka videos och pratade på främmande språk... Listan är oändlig. Sanningen är att jag tror inte att jag sen Gloucester Cresent har känt mig så hemma och så trygg på en plats som jag gjorde när jag bodde hos er. Home is where the heart is och där man finner trygghet och familj. Ni är mer än bara mina vänner, ni har verkligen blivit familj. Så tack fina Ulrika, Isi, Amanda, Harry och Tiffi. Tack räcker egentligen inte men jag säger det ännu en gång. Tack för att ni finns.