I laugh like I've never been lonely, I laugh like there's hope in this story

Förlåt. Jag sprang för att jag inte kunde göra något annat. För att jag inte kunde andas. För att jag inte kunde stanna kvar. Jag sprang tills mina ben gav sig och tills jag inte kunde känna någonting alls. Ni sprang efter mig i hoppet om att vi skulle hitta varandra och kramas i flera minuter i streck. Ni hoppades att jag skulle gråta i era famnar och att vi sen skulle gå hem i solen. Men jag hittade någon annan och fann mig själv tio minuter senare med oändligt mycket tårar liggandes i en hög i Slussen. Ni hittade inte mig. Ni hittade inte mig på flera timmar och jag var fri. Det enda jag tänkte på var solen och min nyfunna frihet. Jag lät er plågas för länge med hela tiden tanken i bakhuvudet om att jag skulle behöva återvända. Det var fel av mig att påstå att ni aldrig älskat mig och det var själviskt av mig att göra som jag gjorde. Men jag sprang för att jag inte kunde göra något annat. För att jag inte kunde andas. För att jag inte kunde stanna kvar. Förlåt. 
Vissa dagar är oförglömliga och precis som den dagen så var den här dagen också det. Precis som då så sa jag och gjorde saker som jag inte menade bara för att skrämma bort de personer som jag älskar mest. Två dagar som började med samma bråk och som slutade med samma försvarsmekanism att fly från de som faktiskt bryr sig om mig. Det räcker ett tag nu. Skulle helst bara sova i 48h i streck nerbäddad i en säng på Rosenlundsgatan 28b. Men smällar man får ta. 

LoVe

xxoo